När vi bodde i Småland, närmare bestämt i Hageskruv, Älghult, gick ofta stora rundor med våra hundar. En dag hände det en mycket intressant sak som påverkade beteendet av vår svarta Grand Danois Ivanhoe ganska mycket. Det var en riktig fin vinterdag med ca. 50 cm nysnö som hade fallit under natten och solsken. Christina och jag beslöt oss att ta en tur i skogen för att fixa en snygg julgran. Vi hade Ivanhoe, som vi kallade för Ivis med oss. Han gick som vanligt utan koppel, eftersom han var en excellent och certfierat lydnadshund.

I vår skog fanns det många av  dessa ståtliga djur som kallas för skogens konung, Älgar. Därför hette orten Älghult. Det fanns många Älgar. Vi kunde se Älgar när vi åt frukost. De fanns mitt framför oss på 25 meters avstånd. Vi lämnade vårt hus och gick genom den nyfallna snön rätt in i skogen. Efter att ha kollat några för oss lämpliga julgranar hade vi kommit ganska lång in i skogen. Jag hade gått snabbare med Ivis än Christina och hon var ca. 100 meter bakom oss. Ivis som hade gått lös utan koppel intill mig och kollade några rådjursspår, tvärvände helt plötsligt. Han lyfte på nosen och hans näsborrar vibrerade kraftig. Han hade fått vittring på något. Jag tittade framåt och då kunde jag se tre Älgar i en skogsglänta. Den ena Älgen hade upptäckt oss och spanade in Ivis och mig. Vi stod helt tyst och stilla. Som djupfryst liksom.

Då bestämde sig Ivanhoe, vår modiga Grand Danois hane, som trodde att han var störst och starkast, för att kolla upp vem denna stora varelse var som glodde på honom. Med långa steg hoppade Ivis genom den höga snön mot Älgen. Ivanhoes rörelser liknande nästan en delfins rörelse i vatten. Han hade full fart och ju närmare han kom Älgen, desto lägre sänkte han sitt huvud. Till slut tom. under snötäcket. Älgen var helt lugn. När Ivis var en meter ifrån älgen hade han nästan hela sitt huvud under snön. Väl framme ryste han av sig snön och tittade undersökande mot Älgen, som nu böjde ner sig för att kolla vad Ivis var för något. Ivis lyfte sitt huvud ur snön och slickade på Älgens mule. Älgen gjorde inget, men då, som om fan hade farit i Ivis, vände han om som på en femöring och sprang tillbaka till Chrisina som inte kunde stoppa hans framfart. Ha bara sprang och sprang, passerade henne i hög hastighet. Han sprang och sprang. Christina och jag skyndade oss hem och där satt Ivis på trappan och väntade på oss. Han, som alltid trodd att han var störst, starkast och vackrast hade sett och luktat på sin överman. Ivis deppade ca. 3 veckor innan han hade kommit över det. Ivis träffade Älgar igen, men då var han cool. Han hade lärt sin läxa.
Text: Norbert