Hunden är människans bästa vän

Ludde räddar liv

Välkommen till vår nya sida som visar mer av hundarnas och vårt liv tillsammans. Bilden visar Ludde. Hunden är människans bästa vän.
Ett verkligen rätt uttalande som vi kan bekräftar. Vi kommer att skriver om hur våra hundar löser problem med mera. Här kommer en berättelse om vår importhane från Finland, Ludde, som egentligen hette Stahlblauer Starker Storm, när han räddade livet på vår Grand Danois Bonnie.

Klockan 4.00 på måndag morgonen den 16.2.1987 väcktes vi av ett skrapande ljud. Vår Grand Danois Ludde höll på att öppna köksdörren. När han hade lyckats med detta fortsatte han att forcera halldörren och stormade, utbringande med ett förtvivlad gnyende, nästan ylande, uppför trappan som ledde till vårt sovrum. Ludde hade aldrig gått upp på denna trappa tidigare, men nu var han uppe och krafsade energiskt på sovrums dörren. Han var helt förtvivlat!

Aldrig tidigare hade Ludde uppfört sig på detta viset. Något måste ha hänt tänkte jag, slängde på mig kläder. Ludde var överlycklig att se mig , vände om i dörrhålet och halvsprang nerför trappan. Väl framme vid dörren till trädgården stannade Ludde och tittade på mig. Han ville ut! Jag öppnade dörren och Ludde sprang direkt till vårt hundhus, som fanns ca. 15 meter in på trädgården. I hundhuset fanns vår första import, en Grand Danois, Bonnie Blue, en 7 år gammal tik, en hörnsten i vårt köpt i Norge.

Många tankar rusade genom mitt huvud. Vad har hänt med Bonnie? Hade en räv smugit sig in i Hundhuset? Orolig gick jag in i hundhuset och fann Bonnie liggande på golvet, nästan livlös. Endast den yttersta svansspetsens lilla rörelse visade att Bonnie fortfarande var vid liv. Vad hade hänt?
Det måste har skedd såhär. När Bonnie kliade sig på halsen med sitt bakben fastnade bakbenet i den överskjutande delen av Bonnies strypkoppel som hade bildat snara där hennes bakben hade fastnad . Halsbandet liknade en åtta. i den ena halvan satte hennes hals, iden andra delen satt den fastnade tassen. Hur länge Bonnie låg i denna fruktansvärda ställning vet jag ej. Bonnie gav inte ett enda ljud ifrån sig. Hon höll på att strypa sig varje gång hon försökte att få ut sin tass ur halsbandet.

Jag försökte att lirkar ut tassen, men det gick inte. Hon ströp sig ännu mer. Jag sprang in i huset och hämtade en avbitartång. Jag klippte upp halsbandet och befriade Bonnie. Efter en liten stund piggnade Bonnie till igen och hälsade mig på mig och Ludde. Lite senare skällde hon ut Ludde. Vet ej om det var hennes sätt att tacka honom för att han hämtade hjälp och räddade hennes liv. Det var det nog. Inga strypkoppel eller stryphalsband har vi använt mera efter detta.