Hur vi startade-2

Fortsättning – Hur vi startade-2
Hur ser den ut frågade jag Susanne, som beskriv hunden. Den var mycket stor, vit med stora svarta fläckar, stående öron och jättestora fötter. Hunden var mycket snäll och ville blir klappat hela tiden. Då begrep jag att Susanne har en Grand Danois framför sig. Det var samma ras och färg som slaktaren i Berlin hade och som jag fick gå ut med. Jag blev lite förvånad över namnet på denna hundens ras. Den visade nämligen exakt den samma rasbeskrivning för en Deutsche Dogge. Jag bad min dotter att vänta på mig och några minuter senare står jag mittemot en majestetisk harlekin Grand Danois. Då fick jag reda på att mina älskade Grand Danoiser hette Deutsche Dogen i Tyskland eller Great Danes i de engelsk talande länderna. Det tändes ett hopp att kunna skaffa en Grand Daaanois till Familjen.
Vi bodde i en mindre villa i Staffanstorp. Jag reste mycket i mitt jobb som montageledare och min fru Christina jobbade skift i gatuköket i Staffanstorp. Vår dotter och sonen Peter berättade om att det var ofta folk i vår trädgård som kikade in genom våra fönster. Barnen kände sig osäker och bestämde att vi skulle köpa en Grand Danois valp som skulle vaktar huset och familjen. När Christina var liten bodde hon granne med en granne som hade en blå Grand Danois. Hon kom ihåg denna fantastiska hund med sin blåa färg. Vi beslöt att köpa oss en blå Grand Danois valp. Vi kontaktade Svenska Kennel Klubben och fick besked att det fanns en berömd uppfödare i Lund.

Kennel Azur, Jane Martinsson och Heikki Vesa. Vi blev väl mottagen och blev imponerad över kenneln och hundarna. Tyvärr hade de ingen valpkull just nu, men de tipsade om en Kennel i Halstahammar, som sköttes av I. Winberg. Där fanns det en kull valpar där Azurs Go Man Go var fader och modern hette Anja. Vi bokade en tid och körde upp till Halstahammar. Vi stannade till på gården. Vår bil hade en hydraulfjädring och karossen sjönk ned efter stängning av bilmotorn. En dörr i huset öppnades och en stor blå Grand Danois hane sprang direkt mot vår bil, en Citroen CS. När jag tittade genom sidorutan såg jag bara en bred, blå bringa av denna ståtliga hane. Jag vågade inte att öppna bildörren före ägaren, Herr Winberg berättade att det var bara att komma ut och in i huset. Vi följde rådet och gick in. Nu träffade vi vår första Grand Danois. Han hette Aramis. Han var en fin och frisk hund med ett mysigt humor. Allt funkade perfekT oss emellan och en dag ställde vi ut honom. Det gick bra och vi var fast i utställningscirkusen.
Att ställa ut en hund blev en livsstil. Bilden till höger visar vår dotter Susanne med Aramis.                                      Tillbaka

Susanne och Aramis