Min första kontakt med en Grand Danois skedde i det bombade Berlin strax efter det andra världskrigets slut. Situationen var katastrofalt, inget tak över huvudet och inget all äta. Jag var i sjuårsåldern och fick hjälpa min mor med anskaffning av något ätbart till familjen. Familjen, det var förutom morsan Annelise, broder Lutz, syster Dagmar och mjg, Norbert. Vår far, som var inkallat i slutskedet, blev skadat och dog efter hemkomsten. Vårt hus var en av de få som inte hade träffats av bomberna och var i relativ bra skick. I ett hus, endast 50 meter ifrån vårt hus, fanns det ett bombad slakteri. Trots att byggnaden var kass höll slaktaren på med att sälja kött i källaren. Där fanns det mat! Jag visste att slaktaren behövde foder till sina grisar och jag ett litet, men viktigt jobb där.
Slaktaren hade en liten kärra som drogs av två gigantiska hundar, Deutsche Doggen i harlekinfärgen. På kärran låg det paketer, bestående av små grenar och trädbitar, snyggt ihop buntade. som kunde användas att elda i spisen med. Mitt jobb var att går upp och ner för gatorna med denna kärra som hundarna drogs,
Jag ropade så högt som möjligt : “Ved mot potatisskal-byter ved mot potatisskal”, fem sex gånger i rad.
Människor kom ut ur husen eller det som var kvar av dom och jag bytte deras potatisskal mot mitt knippe brännbart virke för spisen. När kärran var tom gick jag med kärran, dragen av doggarna tillbaka till slaktaren för en ny laddning av brännbart virke och grenar. Jag fick en handfull korvar för mitt jobb. Hundarna fick för sitt slit några ben att tugga på. Självklart blev vi ett bra team, hundarna och jag. Jag fick leka med dom och gå ut med dom. Jag lärde mig oerhört mycket om denna ras, som jag blevmer och mer förälskad i. När jag var vuxen skulle jag absolut skaffa mig en Deutsche Dogge.
Tjugo år senare, när jag bodde i Sverige, fick jag ett telefonsamtal från vår dotter Susanne som befann sig i Lund. Hon var helt upphetsat och skrek nästan i luren
“Pappa, Pappa, jag har sett världens mest underbara hund. Jag vet inte vad det är för en ras, men ägaren kalla rasen för Grand Danois.” Fortsättning här
