Äntligen hade det blivit den 18.januari 1987. Det var dagen med ett stort D. Denna lördag skulle Per-Inge och Marina Persson, Christina och jag köra upp till karantänen i Stenungsund för att hälsa på vår gemensamma guldklimp, Willowruns Karat v.d. Schlehhecke. Karat hade då stått i karantän i ca 6 veckor och vi var väldigt nyfikna på hur han hade artat sig. Vädret var inte det bästa. Hemma i Staffanstorp blåste det små-djävlar. När vi var framme i Ängelholm började det att snöa lite. Inget farligt tyckte vi och fortsatte och fortsatte gjorde även snövädret. Efter en liten stund var vi mitt inne i ett inferno av virvlande snöflingor och stormbyar. Först tänkte vi att vända om, men hade vi kört så här långt nu, kunde vi lika gärna fortsätta. Resan gick sakta och utan farliga tillbud. Men fem kilometer från karantänen fick vi ge upp. Det gick inte att köra uppför backarna längre. Bilen hjul bara spann och spann, inget väggrepp alls. Vi ringde upp Margaretha Damfeldt som skötte karantänen och meddelade att vi hade fastnat i backen. Hon kunde tyvärr inte hämta oss. Hon hade inte heller en lämplig bil som klarade väglaget. Men om vi kunde klara backen vi fastnade i fick vi en lång raksträcka sade hon förväntansfullt. Ok, det ska vi fixa lovade vi. Jag satte mig på motorhuven för att öka väggreppet på framhjulen. Marina körde och Per-Inge och Christina tryckte bilen med alla sina krafter bakifrån i färdriktning. Ett djup stup låg till höger om oss. Sakta, mycket sakta jobbade vi oss upp och över backkrönet. Jipppppiii skrek vi av glädje som dock snabbt avlöstes med svårdomar. Efter en kort stunds körning på raksträckan blev vägen alldeles för brant och hal. Vi hade inget annat val!
Vi klev ur bilen och startade marschen mot karantänen. Många gånger under vårt stapplande på den fyra km långa vägen kom vi osökt att tänka på namn som Amundsen, Nansen och Scott. Vi kände oss likadant, stapplande omkring i snö och blåst, medhavande en plastkasse med korv till Karat. Korven var närmast frusen när vi närmade oss karantänen. Väl framme möttes vi av ett oerhört skällande. Karat hade fått syn på oss! Han hade rest upp sig på bakbenen och viftade med svansen så att en curlingspelare skulle ha bleknat av avund. Karats kuperade öron hängde på svaj. Jag tror att Karat kände igen oss! Margaretha hälsade oss välkommen och förde oss till besöksrummet. Karat stormade fram och visste inte till sig av glädje. Efter en stund fick han syn och doft av de medhavda korvarna. Åtta lunchkorvar bara försvann i gapet på nolltid. Därefter gick det alldeles utmärkt att kela med honom. Han var sååå nöjd, liksom vi! Vistelsen i karantänen hade inte skadat honom, varken fysiskt eller psykiskt. Han var lagom i hull. De kuperade öronen pekade rätt upp som de skulle och han var mycket trevlig i sitt sätt. Efter två timmars kramande blev Karat plötsligt trött, lade ner sig på golvet och sov som en stock. Hade det funnits ett VM i snarkning skulle Karat ha placerat sig på pallen! Nu var det dags att gå tillbaka till bilen igen. Efter en stärkande kopp kaffesom Margaretha bjöd på, startade vi marschen mot vår bil För att vi inte gå vilse fick vi en ficklampa, modell större, av Margaretha. Den lampan behövdes. Inget kunde ha varit mörkare än denna natt. Väl framme vid bilen pausade vi och körde sen hemåt. Hemfärden tog lång tid. Vägarna var fortfarande igenkorkade. Vi kom hem sent, trötta och slitna, men vi tyckte att resan var mycket givande. Är man uppfödare av Grand Danois är man ju lite tokig. Men, vad gör man inte för sin hund? Till påsk kommer Karat hem till oss…
Detta har skrivits den 19.2 1987 av mig, Norbert
